Min mamma hälsade på för första gången på 8 år och tyckte att vi skulle åka förbi min pappa, där jag inte varit på 8 år sedan jag flyttade hemifrån, min Pappa och hans fru Mailis bor i Slagnäs, en by mittemmellan Arjeplog och Arvidsjaur jag enbart har hemska minnen från och var livrädd att komma hem till hälften av tiden jag bodde där. Jag kommer ihåg hur jag var utfryst pga mina föräldrar som knarkar och hela bilfärden blev som en minneslund, en resa bakåt i tiden som nog speglas rätt väl i bilderna jag tog under resans gång.
Och ingenting hade ändrats heller, huset hade förfallit ännu mer, altanen var en hög med virke som rasat ihop, köket sönderslaget, Mailis hade gått upp massor av kilon och Pappa var hög eller påverkad av något preparat. Det skar i mitt hjärta att se honom inte förstå att jag faktiskt kommit hem för första gången på 8 år, utan han pratade om problemen de har med sjukvården och soc, som han alltid gör utan att bry sig om vad man gör nuförtiden, som om att han aldrig vill ta sig tid för mig. Hur kan det vara så svårt att hälsa på mig, eller bara sätta sig ner och fråga saker? Mailis mådde väl inte så bra, men hon frågade mig iallafall undertiden Pappa sökte något papper som sjukvården skickat.
Jag gick därför ut för att fotografera och se på om saker ändrats, vilket de inte hade gjort, allt var likadant som förut och Pappa insisterade på att få följa med som någon slags ursäkt för att han är som han är, men han förstod inte att han gick i boxershorts och inte shorts, men jag orkade inte ens påpeka det för honom när han gick och skrek 90% om tiden om gamla händelser som han ältar minst en gång i veckan sedan dess tidpunkt för 10 år sedan. Jag blev hela tiden påmind om varför jag flyttade, och hur bra det var, även om jag tillbringade de första tre åren i Piteå i ett ensamt dunkel och utan pengar då han tog halva studiebidraget.
Jag är så jävla glad att jag flyttade ifrån Slagnäs, människorna där är sjuka, och de som flyttar dit blir sjuka, de ser ner på nyinflyttade människor, fryser ut, tittar på andra nedsättande. De få som jag tyckte om och kunde umgås med som behandlade en med den respekt man gav dem har försvunnit. Jag sade knappt ett enda ord på vägen hemåt, jag försökte somna till Cult of Luna på högsta volymen men jag lyckades inte direkt bra, vi stannade iallafall en gång i Arjeplog och sade hej till några jag känner. Sedan i Arvidsjaur där John jobbade nyss för att säga hej till honom, och sedan fick vi punktering och jag fick byta däck då Mamma har reuatism och ingen kraft i händerna i kolsvart mörker och spöregn.
Jag är glad jag besökte det igen för att bli påmind, ibland måste man erfara det onda för att kontrollera sig själv.
